I en nyligen publicerad artikel ”Exercise as medicine in Parkinson’s disease” med danska och svenska författare, argumenteras för att fysisk träning skall betraktas som en behandlingsform för Parkinsons sjukdom (PD) genom att förebygga, mildra och till och med potentiellt bromsa sjukdomens progression. Artikeln utmynnar i att fysisk aktivitet bör ingå som en central del i PD-behandling och föreslår att träning bör användas tidigt i sjukdomsförloppet tillsammans med medicinsk behandling.
Man argumenterar för att träning har tre olika effekter.
1. Primärprevention: Fysisk aktivitet verkar minska risken för att utveckla PS. Studier visar att högre nivåer av måttlig till intensiv fysisk aktivitet korrelerar med en lägre risk för att utveckla PD, särskilt hos män. Denna skyddande effekt förklaras av fysisk aktivitets roll som en modifierbar livsstilsfaktor, som bidrar till att upprätthålla hjärnans funktion och minska inflammation och oxidativ stress.
2. Sekundärprevention: Här syftar träning till att bromsa sjukdomens utveckling. I djurmodeller har aerob träning visat sig skydda och återuppbygga dopaminerga nervceller, vilket är centralt för PD. Även om evidensen från människostudier är begränsad, indikerar forskning att intensiv aerob träning kan förbättra motoriska symtom och hjärnans funktion hos patienter med tidig PS. En studie med högintensiv träning påvisade stabilisering av motoriska symtom samt minskad hjärnatrofi. Här finns också enstaka intressanta fallbeskrivningar som stöder detta, se exempelvis The Dopamine Dancer: The Value of Holistic Autotherapy in Parkinson’s Disease.
3. Tertiärprevention: Träning används här som symtomatisk behandling för att hantera PD-symtom som motoriska svårigheter, balansproblem och icke-motoriska symtom såsom sömnstörningar och depression. Studier visar att flera träningsformer, inklusive aerob träning, styrketräning och balansövningar, förbättrar balans, gång och muskelstyrka samt ökar livskvaliteten.
Finns det en vetenskaplig förklaring till dessa effekter, kan vi påvisa biologiska faktorer som kan ge dessa effekter? Enligt artikeln tros träning stimulera neuroplastiska förändringar (=hjärnans omformningsförmåga), exempelvis genom att öka nivåerna av nervtillväxtfaktorer såsom BDNF (Brain-derived neurotrophic factor), vilket skyddar mot dopaminerg celldöd. Träning kan även stödja hjärnans plasticitet genom förbättrat blodflöde, minskad inflammation och förbättrad mitokondriell funktion.
En av de viktigaste molekylära förändringarna som sker i hjärnan under träning är ökningen av tillväxfaktorer, särskilt BDNF och GDNF (Glial Cell-Line Derived Neurotrophic Factor)). Dessa hormoner stödjer överlevnaden av dopaminerga neuron (nervceller som producerar dopamin) genom att främja nervcellstillväxt och neuroplasticitet. Eftersom PS innebär förlust av dopaminerga celler, kan träning genom ökade nivåer av BDNF och GDNF bidra till att upprätthålla nervcellers funktion och därigenom bromsa sjukdomsförloppet. På råtta har man också visat att träning minskar hjärnans innehåll av α-synuklein, detta resultat indikerar att träning hjälper kroppen med utrensning av α-synuklein från hjärnan, (α-synuklein som klumpat ihop sig är skadliga proteinansamlingar).
Hur mycket skall man då träna och vilken sorts träning rekommenderas? Generellt rekommenderas en kombination av aerob träning, styrketräning samt balans- och gångträning.
Här är några riktlinjer för varje typ:
Aerob-träning:
– Rekommendation: 3–5 dagar per vecka.
– Intensitet: Måttlig till hög intensitet, motsvarande 60–80 % av maximal hjärtfrekvens.
– Varaktighet: 20–60 minuter per session.
– Exempel: Rask promenad, cykling eller dans.
– Syfte och effekt: Aerob träning förbättrar hjärt- och kärlhälsa, ökar syreupptagningen och kan förbättra motoriska symtom samt lindra icke-motoriska symtom som trötthet och depression.
Styrketräning:
– Rekommendation: 2–3 dagar per vecka.
– Intensitet: Måttlig intensitet, med målet att utföra 1–3 set av 8–12 repetitioner för varje övning.
– Exempel: Träning med fria vikter, maskiner eller kroppsviktsövningar som knäböj och armhävningar.
– Syfte och effekt: Styrketräning hjälper till att bibehålla muskelstyrka och rörlighet, vilket kan förbättra balans och gång och minska risken för fall.
Balans- och gångträning:
– Rekommendation: 2–3 dagar per vecka, ofta kombinerat med annan träning.
– Exempel: Balansövningar (t.ex. stå på ett ben), gångövningar, Tai Chi och yoga.
– Syfte och effekt: Dessa övningar förbättrar postural stabilitet, reducerar gångsvårigheter och förbättrar koordination, vilket minskar risken för fall.
Övriga träningsformer:
– Dans, boxning och vissa kampsporter har också visat positiva effekter på motoriska och icke-motoriska symtom vid PD. Dessa träningsformer är ofta roliga och socialt engagerande, vilket kan förbättra motivationen och följsamheten till ett träningsprogram.
Sammanfattningsvis rekommenderas att man integrerar flera typer av träning varje vecka. En träningsplan kan inkludera:
– 30 minuters aerob aktivitet (t.ex. cykling) tre gånger i veckan
samt
– Styrketräning med fokusering på stora muskelgrupper två gånger i veckan
samt
– Balansövningar och gångträning två gånger i veckan
Eftersom PS är en varierande sjukdom med olika svårighetsgrad rekommenderas en individuell anpassning, gärna under övervakning av en fysioterapeut eller träningsspecialist som är insatt i PS.
Man kan tyvärr (?) konstatera att det inte räcker med att rasta sin hund lite då och då. Träning för att nå god effekt vid PS (och för alla andra också för den delen) är ”ingen dans på rosor”!
