Det man får misstänka är att sjukdomen och medicineringen har lett till begreppet ”impuls kontrollstörningar”, som kan yttra sig på många sätt: vanligast är okontrollerat spelande med utveckling av spelmissbruk, men många andra beteende störningar kan uppstå, som överdrivet handlande, överdrivet ätande, eller överdrivet sexuellt intresse med många olika uttryck som okontrollerat bruk av pornografi eller som frågeställaren exemplifierar med otrohet mm.
Grunden till impulskontrollstörning är att Parkinsons sjukdom påverkar en mycket specifik del av dopaminsystemet i hjärnan, men inte alla dopaminsystem som finns i hjärnan. Ett system som inte drabbas alls av sjukdomen är det sk belöningssystemet som vid händelser som ger en positiv signal leder till att dopamin frigörs och detta intryck förstärks.
Behandlingsprincipen för Parkinsons sjukdom är att ersätta dopaminbristen i de områden som har för lite – främst i området putamen. När mediciner tillförs är det dock hela hjärnan som exponeras för det tillförda dopaminet, även den områden som inte är drabbade av sjukdomen. De områdena kan bli överstimulerade av det tillförda dopaminet, och belöningssystemet kan då bli för kraftigt påverkat med impulskontrollförlust.
Det finns samband mellan sjukdomens svårighetsgrad, mängden medicinering, och hur lång exponering av dopaminersättning men också att man blir engagerad i någon aktivitet, och inte kan stoppa eller kontrollera förloppet.
Störst risk för att utveckla impulskontrollstörningar är yngre män med ett från början riskbeteende och som exponeras för olika aktiviteter och med Parkinsons sjukdom i en fas som behandlas med höga doser. Det är främst det mycket långverkande beredningar av mediciner som har en högre risk att leda till överdriven stimulering av de områden som inte är drabbade av sjukdomen, och också de medel som verkar direkt på mottagarna av nervsignalen (dopaminreceptorerna), men alla anti-parkinson läkemedel kan bidra till problemet givna under långtid i höga doser.
Behandling av impulskontrollstörningar innefattar dels information om riskerna, och att man skall vara uppmärksam på tidiga problem med att undvika att bli fast i ett ogynnsamt beteende för att minska exponeringen.
Vid manifesta impulskontrollstörningar är en etablerad behandling att stegvis minska eller helt sluta med de långverkande depot beredningarna av Sifrol/pramipexol Depot, ReQuip/ropinorol Depot, och NeuPro/rotigotin (och ev någon av de äldre typerna Pravidel, Cabaser, eller apomorfin).
Nästa steg är att minska totaldosen av L-dopa och andra långverkande medel som MAO-B-hämmare, ffa om Eldepryl/selegilin använts men också Xadago/safinamid/Rasagelin.
I många fall minskar eller försvinner impulskontrollstörningarna med dessa steg inom någon eller några veckor.
I enstaka fall kan avancerad eller apparatbaserad behandling vara lämpligast, och DBS i STN har störst potential då denna metod innebär en punktbehandling och kraftig sänkta doser av anti-parkinsonläkemedel.
I FASS texterna till alla anti-parkinsonmedel finns det beskrivningar av riskerna att utveckla impulskontrollstörningar och det är extra tydligt i FASS texterna för de långverkande dopaminhärmarna [Sifrol/pramipexol Depot, ReQuip/ropinorol Depot, och NeuPro/rotigotin], och i dessa texter finns statistiska detaljer om riskbedömningarna/Håkan Widner