Dosering av anti-Parkinson medicinering är mycket individuell och påverkas av många faktorer som ålder, kön, hur länge sjukdomen varat, andra Parkinson sjukdomsyttringar, och andra sjukdomar och läkemedel, varför det inte går att vare sig jämföra med andra patienter rakt av eller att ge absoluta råd eller konkreta råd.
Behovet av medicinering är olika, liksom hur man reagerar på dem. Det samma gäller oönskade effekter (biverkningar) som oftast är dosberoende respektive beroende på andra medel, och när i sjukdomen medlen tas. För att ett läkemedel skall ha prövats ur en i meningsfull och utvärderingsbar aspekt bör man ha tagit det i adekvata doser i minst 3 månader för att man kunna avgöra om det medlet har tillräcklig symtomlindring och för att de ofta övergående initiala biverkningarna skall ha klingat av.
Det är viktigt att definiera vilka symtom som behöver behandlas och de effekter som medicineringen kan framkalla som inte avser dessa symtom.
Det finns inga absoluta regler för medicinering men rekommendationerna för behandling i SweModis Riktlinjer för utredning och behandling av Parkinsons sjukdom, version 10, 2025 talar för att det är eftersträvansvärt att ha en kombinationsbehandling av olika klasser av anti-Parkinson läkemedel inom några år med sjukdomen för att undvika att det utvecklas fluktuationer. Mono-terapi med höga enskilda doser av L-dopa, över 200 mg / dos, och en kombination med kortverkande medel är en riskfaktor för att det skall utvecklas till fluktuationer och överrörlighet. Höga doser kan i sig påverka magtömningen och ökar risken för att tabletter stannar i magsäcken och inte ger någon gynnsam effekt på lång tid.
Det är också en skillnad i dos dagtid jmf med dosen till natten varför det inte är förvånande att RLS och likande symtom uppstår. Samma dos fördelad på annat sätt, ev i kombination med andra medel är sannolikt möjligt, men doseringen och ändringar skall diskuteras med behandlande läkare och skall ske med ett långt perspektiv – månader snarare än dagar eller veckor.
/Håkan Widner