Jag utreds för vilotremor och kognitiva svårigheter och väntar på svar från datscan. Så någon diagnos har jag inte ännu. Det tar sin tid och det har jag förståelse för. Min fråga gäller psykologiskt stöd. Jag har fått svårt att hitta ord och känner mer och mer att det blir ett socialt handikapp som påverkar mina relationer. Jag blir ensam och känner mig ”udda”. Det är som att hamna i tonårstidens berg-och-dalbana igen. Jag bemöts med bekymrade blickar, vilket jag förstår. Jag tappar liksom bort mig själv. Skriva kan jag tack och lov, men det går långsamt. Finns det någon hjälp i detta som jag kan be om den dag jag får träffa min läkare? Kanske medicin eller samtal? Har ni några tips så jag slipper känna mig så ensam?

Det finns olika sorters hjälp att diskutera. Det blir förstås avgörande vilken diagnosen blir och förhoppningsvis kommer Parkinsonmedicin att göra både tremor och kognition bättre. Då är kanske problemet redan löst. Du kan också be om en separat minnesutredning – om det visar sig att du har stora svårigheter med kognitiva funktioner (minne och tänkande) så finns ”minnesstärkande” medicin som kan övervägas. Samtalskontakt inom sjukvården kan vara bra, men är olika organiserad på olika sjukhus och vårdcentraler. På vissa ställen finns Parkinsonsjuksköterska som är bra att tala med, kurator eller psykolog är möjliga alternativ. Det kan också vara bra att våga prata om dina problem med närstående personer i din omgivning – de har kanske inte medicinsk kompetens men kan bli mindre bekymrade om du berättar vad som är svårt och vad som fungerar bra. /Dag Nyholm