De typiska symtom på Parkinsons sjukdom är ett långsamt förlopp med förlångsamning av rörelser på ena sidan av kroppen. Det kan vara en förlångsamning som kommer efter en tids ansträngning och efter vila blir bättre. Förlångsamningen skall också yttra sig som en stelhet i samma kroppsdel exempelvis arm eller ben) och ofta men inte alltid skakning av så kallad vilo typ. Viloskakningar förekommer hos ca 75% av alla med Parkinsons sjukdom och yttrar sig som skakning i vanligen en armen/handen eller benet när armen är avlastad. Skakningen skall minska när man rör handen eller exv knyter handen för att komma tillbaka när armen/handen är i vila igen.
Man skall vara försiktig med att sätta diagnos Parkinsons sjukdom om det börjar med gångsvårigheter, eller om man har flera andra sjukdomar som diabetes mellitus (sockersjuka) i många år och eller högt blodtryck i många år. Om det har förkommit synvillor innan man tagit några anti-Parkinson medicinering eller om man har haft svårt med minnet och exv att hitta i boendet. Det kan då röra sig om andra sjukdomar eller ogynnsamma effekter av en del mediciner som gör att symtomen kan misstas för att vara orsakade av Parkinsons sjukdom.
Risken för att man själva kommer att utveckla Parkinsons sjukdom när det finns en eller flera andra i ett familjeträd som har (fastställd) diagnos Parkinsons sjukdom är liten.
Om man inte har andra faktorer som kan bidra till en risk för att utveckla Parkinsons sjukdom (för utom ålder) ökar sannolikheten från 0,0047 till 0,118 för att under en livstid (från 65 års ålder) att utveckla Parkinsons sjukdom, om man inte respektive har en första grads släktning med sjukdomen. Det är således 47 st / 100.000 över 65 år ålder, som under de kommande 20 åren kommer att utveckla Parkinsons sjukdom (och 99 953 som inte utvecklar sjukdomen). Om man räknar med 1 första grads släktning, blir sannolikheten att 118 / 100.000 individer över 65 år utvecklar sjukdomen över en 20 års period.
I absoluta tal lågt antal, men ca 2,5 x högre sannolikhet att utveckla sjukdomen således om man har en nära anhörig med sjukdomen. Det är polygenena mekanismer som är det mest sannolika och inte enskilda gener som ger upphov till riskökningen.
/Håkan Widner