Just hemkommen från PingPongParkinson World Championship i Wels, Österrike, är jag inte bara full av intryck från resan och tävlingarna, utan också medveten om hur stor del av mitt (väl)mående som är kopplat till den glädje som bordtennisen ger mig. Bordtennisen som inte bara är fysisk träning och rehab, utan även ett socialt sammanhang med gemenskap över gränser.
För mig är bordtennis och Parkinson ett möte där det uppstår magi! En magi som skapas i mötet med de människor jag träffar. All glädje, alla skratt, den varma gemenskapen – allt sammantaget ger mig dessutom kraft och styrka att orka kämpa lite till. Men där finns något mer, något svårgripbart som ger det där extra, det där som gör att det blir magi.
Jag tror att alla, nej jag är övertygad om att alla, oavsett Parkinson, behöver just detta. En plats, ett sammanhang, som skapar den här speciella magin.
Det handlar om att hitta det där som gör att man inte ger upp. Det där något som gör att man fortsätter, att man vill mer, att man söker alternativ och lösningar. Något som leder till skratt man kan dela med varandra och där det finns energi som hjälper till så att man ser positivt på både nuet och framtiden.
Glädje, gemenskap, möten, och magi, men jag inser att för mig finns det mer i bordtennisen. Mer som får mig att välja racket och boll. För när jag spelar har jag fokus på backhand och forehand, på vad som händer i spelet med bollen och då måste jag befinna mig i nuet. Det går inte att låta tankarna vandra iväg, ett tappat fokus är lika med en missad boll. Dessutom, någonstans där, i spelet, händer det att jag glömmer bort min Parkinson.
Eller inte glömmer, utan snarare är det ett flyttat fokus som gör att jag inte tänker på Parkinson. När det här händer hamnar jag i en ”bubbla” där jag känner mig frisk. Det händer inte alltid, och jag märker inte när det börjar, men jag märker att det händer och den känslan är befriande.
Samma sak kan hända när jag målar. Då handlar det om färger, känslor och gärna musik. Det handlar om att hitta leken, och om att vara tillåtande mot mig själv. När allt det här hamnar i rätt balans bildas en skaparbubbla och återigen flyttas fokus och jag glömmer Parkinson.
Men min inre kritiker är ofta missnöjd så i måleriet är det svårare att nå den här befriande känslan.
Det finns ytterligare ett par tillfällen eller sammanhang där det här händer. Men med de två jag har tagit upp vill jag visa att det handlar om att hitta något som ger glädje och gemenskap, oavsett om det är en fysisk aktivitet eller inte. Att det är något som ”man går upp i”, som kräver fokus och närvaro i nuet på ett sätt som gör att man mår bra.
Har du hittat ditt sammanhang, din magi? Då är mitt råd att du skall vårda den, delta och dela med dig till andra.
Letar du efter ditt sammanhang? Då är mitt råd att fortsätta prova på olika saker, och att våga lita på att du kommer att hitta det som får dig att vilja lite mer. Ge framförallt inte upp utan fortsätt leta, tänk att kanske är det också en del av magin? Detta att man aktivt själv får prova sig fram, och leta efter var just den magi man söker skapas.
Solen skiner och frosten glittrar, en kall morgon, med hälsningar från Västkusten.
Cecilia Qwinth
