Det finns flera olika klasser av anti-parkinson medicinering: L-dopa (exv Madopark som innehåller L-dopa/beserazid; Sinemet, som innehåller L-dopa/carbidopa; Stalevo/Sastravi som innehåller L-dopa/carbidopa/entacapon. Enzymhämmare MAOB-hämmare rasagilin, Xadago/safinamin, selegilin/Eldepryl samt COMT-hämmare som entacapon/Comtess eller del i kombinationstabletterna Stalevo/Sastravi, samt tolkapon/Tasmar, opikapon/Ongentys; samt Dopaminhärmare (dopaminagonist) pramipexol/Sifrol, Mirapexin, Derinik, Opryema, rotigotin / Neupro, ropinorol/ ReQuip, apomorin mfl.
Dessa olika läkemedel ersätter eller ökar halten av dopamin, men mekanismerna är hur de påverkar dopaminbildningen och effekterna är olika mellan klasserna av läkemedel, och effekterna har olika tidsprofiler, men också olika biverkningsprofiler.
De olika klasserna kombineras med fördel för att det inte skall uppstå behandlingsrelaterade effekter över tid som exempelvis utveckling av dosglapp exempelvis nattetid, eller täta dosglapp under dagen med kramper och på sikt ofrivilliga rörelser eller andra svårare fluktuationer.
Läkemedlen har olika långa så kallad halveringstid, dvs hur länge en tabletts innehåll finns i blodet, som är ett av många mått på hur ett läkemedel fungerar. L-dopa har kortast halveringstid av alla anti-parkinson mediciner, och det finns ett tydligt samband med att höga enskilda doser, och hög total dos av L-dopa tidigt och främst hos yngre patienter i hög utsträckning utvecklar tidigt fluktuationer och litet längre fram svåra överörlighetssymtom. Strikt mone-terapi med (kortverkande) L-dopa som olika snabblösliga beredningar, och i höga doser bör man undvika under längre tider.
För att uppnå en så bra och jämn behandlingseffekt rekommenderas i bla SweModis riktlinjer en kombinationsbehandling efter några år med läkemedel från de olika klasserna så att det inte blir låga eller för höga halter av dopamin.
Dopaminhärmare som pramipexol har en plats i behandlingsarsenalen och är ett av de mest använda läkemedlen vid Parkinsons sjukdom och som för många har haft en avgörande och god och långvarig behandlingseffekt. Det finns biverkningar med alla läkemedel, och det är en avvägning mellan nyttan och besvären av en medicinering som får göras individuellt. Alla är inte skapta på samma sätt, och panoramat för hur man reagerar på olika läkemedel är stort och mycket individuellt. Det går inte att förutse hur en enskild patient reagerar på ett medel eller en dos. Det är därför en fördel att det finns olika läkemedel inom de olika grupper/klasserna av läkemedel. Om man tex utvecklar icke tolerabla biverkningar av ett visst medel i en viss dos kan man pröva att byta till ett annat medel i gruppen, beroende på grad av besvär och biverkningarnas karaktär.
Man bör skilja på ev biverkningar som uppträder nära inpå start av ett läkemedel och de som kan uppstå längre fram – här skiljer sig dopaminhärmare och L-dopa åt och man behöver ha detta perspektiv med i hur behandlingen läggs upp. /Håkan Widner